Domarringarna i Väby
Kulturvägen är ett upplevelseområde längs Ätrans dalgång och sträcker sig från Tranemo upp till Falbygden.
I Väby på fastigheten Brunstorp, finns nio domarringar belägna på en höjd. Domarringarna har varit gravar under järnåldern. I gravfältet ingår dessutom två stensättningar, dvs. flacka stenrösen. Att domarringarna är nio till antalet är intressant: Ett tal som i många kulturer anses vara ett heligt tal, jämnt delbart med tre. Alldeles intill finns också ett stort gravröse, 14 meter i diameter, samt ytterligare en domarring.
Stenarna i varje domarring är mellan fem och nio till antalet, alltid ett ojämnt antal. Många av dem har varit omkullfallna men rests när gravfältet restaurerats på 1920-talet. Då fann man även ett gravkärl. Gravfältet har undersökts arkeologiskt 1927, man gjorde då fynd av brända ben och kol.
Platsen har en vacker utsikt. Under järnåldern kunde man säkerligen se både till järnåldersgravfälten i Ek och i Bjättlunda samt till Hov i Hällstad, en plats där man gjort fynd av praktfullt utrustade kammargravar från järnåldern (liknande dem på Birka).
Kulturvägen is an amenity area along Ätran Valley, stretching from Tranemo up to Falbygden.
In Väby there are nine stone circles situated on a hill with a panoramic view. ln the middle of the Iron Age (approximately O-550 AD) it became commonplace to cremate and bury the dead beside standing stones and stone circles made up of standing stones. ln the past, it was believed that stone circles were ancient court venues, where each judge had a stone to ‘sit on during the judicial process. The uneven number of stones, often seven or nine, would guarantee that there could never be a tied vote. The site might have been used as a place of worship as well as an ancient burial ground.
Kulturvägen ist ein Naherholungsgebiet entlang des Ätran, das sich von Tranemo bis Falbygden erstreckt.
|
In Väby liegen neun Gerichtsringe auf einer Anhöhe mit Aussicht. Mitte der Eisenzeit (ungefähr O-550 n. Chr.) ging man dazu über, Verstorbene erst zu kremieren und dann neben aufgestellten Steinen oder in der Nähe von Steinringen beizusetzen. Früher glaubte man, dass diese Steinringe alte Gerichtsplätze gewesen waren — wo jeder Richter während des Verfahrens auf einem eigenen Stein saß. Die ungerade Anzahl der Steine — häufig sieben oder neun — sollte dann die Gewähr dafür sein, dass Abstimmungen nicht unentschieden ausgingen. Dieser Platz kann auch ein Kult- und Grabplatz gewesen sein.
|
|